Julen 2004 befann jag mig på semester med familjen i Khao Lak, Thailand. Som för många andra hade vi en avkopplande tid med god mat, bad, tennis och utflykter.
Just denna dag var det planerat tennis, när vi plötsligt befann oss i totalt kaos, jordbävningen i Indiska Oceanen skapade som alla vet enorma tsunamis som sköljde över hav och land, med enorma skador och död i sina spår. Med 543 dödade och 1500 skadade svenskar var det självklart en nationell katastrof
När det värsta lagt sig och alla började förstå, vare sig man ville eller inte, omfattningen av tragedin var det självklart bara tårar och sorg och en outhärdlig smärta att se allt lidande.
Vi insåg tyvärr snabbt att hjälpen skulle dröja så vi började samla ihop framförallt barn som förlorat sina anhöriga. Mitt i detta kaos träffade jag Emelie som var utbildad sjuksköterska och naturligtvis en oerhörd tillgång mitt i detta kaos.
Vi hjälptes åt att bära barn till skydd, trösta, vårda och hjälpte till att leta efter anhöriga.
Efter Tsunamin var jag länge ordförande i SIV, Svenska Internationella Volontärer, organisationen skapades efter katastrofen, som också ordnade minnesstunder för Tsunamins offer.
Emelie och jag håller fortsatt kontakt och hon startade begravningsbyrån Grindstolpen i Uppsala med ett stort fokus på just sorgebearbetning.
Självklart bär jag, och alla andra som var där, med sig fruktansvärda minnen, och jag tror att många av oss förändrades, personligen blev jag absolut en större humanist, och sätter större värde på liv, familj, vänner och hälsa. Jag har varit entreprenör hela livet, och fokus har varit på att bygga bolag och tjäna pengar, men efter tsunamin och händelserna i Thailand har jag ett större perspektiv som människa, på mig själv och mina medmänniskor.
